Snällt att jag får vara med dig Livet!

Jag har rest ett tag nu, fast det har varit så fullt upp att tiden verkligen gått undan. Nu är det faktiskt bara några dagar kvar tills jag ska åka ner till Sydney och börja jobba som Au Pair, aldrig hade jag väl kunnat se mig själv som en au pair men det känns spännande samtidigt som det är lite läskigt också. Jag ska faktiskt flytta in i en helt annan familj i ett halvår, tillsammans med dem ska jag bo, leva, äta och bajsa. Jag ska jobba och jag ska vara vänner. Jag tror att det kommer gå riktigt bra och bli riktigt kul, det är bara själva tanken som är lite konstig. 

 

 

När jag fick veta vilket datum jag skulle börja jobba var det dags att göra en hållbar plan för hur resrsutten skulle fortsätta. Till sydney var det helt klart en liten bit kvar.. Vi bestämde oss för att stanna till på några fler ställen som vi ville se, men sedan ville vi stanna ett litet längre tag på samma ställe för att slippa att en massa dagar går åt till bussåkande, hostelbokande, packande, handlande etc etc. Vi har nu därför stannat till i en hel och lugn vecka i Byron Bay där vi bara semestrar.

 

Som de som kollat på nyheterna redan vet så har det varit rätt mycket stora bränder i Australien ett tag, vi har dock inte brunnit utan bara sett någon brand på håll, men hettan har verkligen slagit till på riktigt. Bara strax innan vi anlände hit har det varit så varmt att man dragit sig lite (till och med rätt mycket) för att gå ut i solen och värmen, ac har varit det bästa man vetat och vissa dygn som vi bodde utan ac kändes det som att man aldrig skulle kunna bli avkyld igen. Det kändes ungefär precis som att man var en kräfta som helt plötligt efter sitt lugna liv i en sval älv stoppas i en dillgrytan för att kokas.

 

Vad som däremot hände när vi anlände till vårt semesterställe var att vi möttes av ett monsunregn som aldrig verkar vilja sluta. Det regnar så mycket att man knappt kan gå ut och det blåser fler sekundmeter än vad Melissa får uppleva i Umeå på ett helt år.Jag är dock glad att vi lyxat till det hela med att hyra en egen liten lägenhet eller stuga med veranda där vi kan äta istället för att dela dorm på ett hostel med massa andra människor.

 

Idag har vi haft myskväll hela dagen, vi har haft tacomiddag, spelat gitarr och sjungit, kollat på nyheter, ätit vattenmelon, sovit, dippat morötter och gurka, fått strömavbrott som lett till tändA ljus. Det kan vara rätt skönt med oväder ibland.

 

 

..i form av flera olika äventyr som tex att, ta dyk certifikat, köra bil på frazer island, segla i whitsundays, gå på zoo, dyka med hajar, fira jul och nyår i ett väldigt soligt land, träffa oscar och lisa, vara på väg ut i skogen för att campa osv. 

 

Så låt mig då berätta om det först nämnda och samtidigt mycket udda äventyret som gjort sen vi sist sågs. 

 

Efter nyår gjorde jag och manne en liten avstickare från gruppen för att trotsa alla mina dykrädslor, som trängt sig på efter ett nära drunknande i Norge där mitt första dykcertifikat utfärdades för ca två år sedan, och äntligen istället avancera inom dykning. Vi hittade till Bundaberg vilket var det ställe som just då låg närmast till hands för att ta dykarcertifikat. Bundaberg skulle kunna gå att likna med Ramsele på det viset att det var ett ställe som man mest troligt inte hittar till i onödan, men det var helt klart en mer tätbefolkad stad än vad jag någonsin skulle kunna kalla Ramsele. Dykursen startade redan samma dag som vi anlände och allt vi visste i förväg var att det var en väl strukturerad kurs med upphämtning vid bussen, boende genom kursen och mina fem dyk skulle göras under tre dagar. Allt detta stämde som utlovat om än inte riktigt som man själv hade tänkt sig det.

Vi blev upplockade vid bussen av en jeep som snart stannade till vid ett torpliknande hus vilket skulle bli vårt boende för några dagar framöver. Vi konkade därför in oss själva tillsammans med alla grejor i huset som redan var bebott på sina ställen. Något som kunde fastställas under dessa tre dagar var att det blir riktigt varmt i ett hus där man inte installerat någon ac.

När kursstarten väl var ett faktum så kändes det kul att börja dyka lite igen, det är en rätt bra sysselsättning om man befinner sig i Australien. Första dyket som var ett navigeringsdyk gjordes från stenar i vågor och med en sikt på ungefär två meter, det var inte riktigt som man tänker sig ett dyk här, men det höjde iaf ribban på navigeringen. Något annat som också höjde ribban en aning var att vi åt frukost klockan 6 på morgonen innan vi hoppade på bussen och var inte klara med dyken förrän klockan 15 på eftermiddagen, vi hade alltså inte kommit över minsta lilla matbit mellan dessa klockslag. Den kommande middagen smakade gott vill jag lova!

Andra dagen var det dags för att åka ut på tur. Vi åkte dryga timmen för att hoppa på en båt som skulle ta oss ut till Lady Musgrave. Jag har aldrig kännt av sjösjuka förut men då har jag heller aldrig kännt av ett vågigt hav heller.. Väl ute på havet så kittlades det inne i magen för varje våg och efter ett tag var det inte lika roligt som att gå runt på Grönalund längre, man hade inte valet att inte åka med i karusellerna på dethär stället. Men väl framme så var det ändå värt båtresan, där ute fick jag två riktigt fina dyk med koraller, stingrockor, fiskar, bra sikt och en liten haj. Det enda konstiga med dessa dyk var att mitt djupdyk som ska vara på 30 meters djup var på 21 meter och driftdyket som vi gjorde hade jag redan gjort dagen innan. Jag tror inte att dyinstruktörerna visste om att jag och en till gjorde advanced kursen och jag fick heller inte mer genomgång än de andra som redan var certifierade.

Hursomhelst så lämnade jag bundaberg några dagar senare med ett dykcertifikat i min hand som jag förhoppningsvis kommer att få mycket användning för och med en upplevelse som jag inte hade velat vara utan. Peace

 

Manne som väntat uppe på land utan solkräm eller mat hela dagen, det resulterade i att han blev solbränd och hungrig.

Dykgruppen bestod av en ledare och två elever. 

 

Alldeles för trött och hungrig för att snart gå ner och göra ett andra dyk..

 

 

Det blev en mycket god middag på kvällsten! 

Äntligen har jag kommit bort från Sydney, blåsten och ett äckligt hostellrum för att istället hittat till värmen, resekamrater och och finare ställen. I Tisdags var det dags för en flygtur igen, mitt leende växte och växte längs turen när jag såg hur solen strålade och hur fint landskapet uppe i norra Australien var, det var helt klart lätt värt tre timmar till med ont i benen och rastlöshet i själen! Jag möttes upp av glada Manne, Magda och Peter och nylagad mat för att sedan packa iväg sig igen mot Magnetic Island, en ö som föll mig rätt perfekt i smaken där vi har semestrat oss i en vecka nu. Solat, badat, blivit mindre jetlaggad, tränat, vandrat, ätit, sett lite djur, sett fina omgivningar lärt kännas bättre och sånt man brukar syssla med när man har semester. Det enda som möjligen saknades på listan var kanske att dyk, vädret i vattnet har tyvärr inte varit lika bra som det på land. Nu har vi återvänt till fastlandet och staden Townsville för att under några dagar se vad denna stad har att erbjuda. 

 

Nu har jag färdats alldelens för långt! Och för första gången varit ute i alldeles för god tid.. Min resa började hemma i ramsele kl 05:30, därifrån åkte jag mamma och pappa busse ner till sundsvall för avgång med tåg kl 08:00. Efter ett hejdå till mamma och pappa så satte jag mig på tåget mot arlanda. Eftersom tåget för första gången i mitt liv var i exakt rätt utlovad tid så hade jag rätt många timmar att fördriva på fina arlanda, hela 6 timmar faktiskt. De var sköna, gjorde en liksom trött innan man ens hade börjat resa på riktigt..

 

Första flygningen till bryssel tog inte lång tid, det tog nästan längre tid att gå till rätt gate efter jag landat för att flygplatsen var så sjukt stor!! har aldrig varit med om en längre flygplats, dock skönt att få röra på benen lite! 

 

Andra flygningen var mot destination Abu Dhabi vilket tog 6 timmar, efter två timmar trodde jag att jag skulle dö och aldrig komma fram, sedan somnade jag så jag kom fram ändå.I Abu Dhabi var de sena så väntan i mellanlandningen som skulle vara tre timmar blev till fyra. Det var dock inte jätte mycket jämfört med de 14 återstående flygtimmarna. 

 

Efter tre timmar på planet var jag nu helt säker på att jag skulle dö, sjukt ont gjorde det i benen och ungefär överallt annanstans också.Tre filmer, två måltider, några timmars sovande (alldeles för få), några gånger kissande, några gångers sudoku/tetris spelande, många gånger tittandes på återstående flygtid och x antal tummrullande senare levde jag ändå och det var äntligen dags att gå ner för landning, Jag har nu landat i AUSTRALIEN och var inte tvungen att sätta mig på vändande flyg!

 

En halvtimme i taxi, med en taxigubbe som snackade sjukt mycket och konstig engelska, tog mig till mitt sunkiga Hostell där jag till största del har spenderat min tid sovandes. Nej, inte på en fin strand eller vid en sval pool, i en sunkig säng utan luft eller ac, eftersom det är kallt stormigt och på gränsen till regningt ute. 

 

Imorgon är det dags för en härlig flygtur igen för då ska jag upp till Townsville där det är 30 grader och soooool!!! :DDD

 

PS: Jag är redan less på alla som pratar engelska med mig, jag fattar inte vad ni säger och jag kan inte svara er!

 

-kan inte ladda upp mina fina bilder, men de kommer så småningom-1

 

Alla frågar om jag börjar få resfeber än, jag svarar näe, det har jag aldrig haft jag är bara sjukt förväntansfull och spänd! Vad är ens resfeber för knäppt?? 

 

Sen tänker jag för mig själv.. Jag har inte kunnat somna när jag har gått och lagt mig 6 kvällar i rad nu trots att jag aldrig brukar ha problem med att somna om kvällarna. Jag har inte kunnat sovit bra alls faktiskt under 6 nätter. Undra varför det sömnproblemet plötsligt dök upp? 

 

Jag tror helt enkelt att jag har fått en liten släng av denna resfeber som alla pratar om.. Eller så är jag bara SJUKT förväntansfull och spänd, det får man nog tolka som man vill tror jag, 

Sista jobbdagen på skolan var idag det! Vi har därför satt i oss två lådor kulglass sponsrat från Grill1:an, och självklart som i vanlig ordning uträttade vi även en hel del viktigt skolarbete. Det är helt klart skönt att vara ledigt tills jag åker nu men det var också vemodigt att lämna alla fina ungdomar. De är helt fantastiskt att jag fått möjlighet att lära känna dem och jag kommer sakna dem som jag kommer att sakna mammas hamburgare nu när jag ska vara borta i nästan ett år. Aldrig trodde jag väl att jag skulle trivas så med ett lärarjobb (inte heller att jag skulle jobba med ett) men det är ungdomarna som gör det, det känns som att man har lärt känna hela Ramsele bara av att vistas bland eleverna, lärarna och fritidsbarnen. 

 

                                                         

 

Det känns som att det var nyss som jag stod utanför skolan och trimmade när en lärare plötsligt kom fram till mig med en barnvagn i ena handen och frågade om jag kunde börja jobba på skolan redan nästa dag. En rätt komisk situation, men det var ju skön att jag iaf fick tänka på det till nästa dag.. Förfrågan gjorde mig lite chockad men jag tyckte samtidigt att det lät kul, utmanande och nyttigt eftersom jag hade i mina tankar att jag snart skulle börja jobba som au pair. Chocken lade sig inte när jag fick veta att det var på högstadiet jag skulle vikariera och än mindre lade den sig när jag hörde att mina ämnen skulle bli matte kemi och fysik.. visst älskade jag dem på högstadiet, men the times they are a-changin´... Vet inte om jag skulle kalla mig själv för den vassaste kniven i lådan på en naturvetenskaplig utbildning. Å andra sidan så var det ju faktiskt någon som hade ansett mig vara lämplig för det så varför ifrågasätta så himla mycket istället för att bara anta utmaningen?? 

 

 

Grejen är nu den att det var tre månader sedan jag för första gången klev in i klassrummet och sa hej. Efter tre månader känns det uppriktigt sagt riktigt konstigt att sluta efter att jag kommit dem alla så nära. Jag skulle vilja fortsätta jobba för att få det bättre på skolan och lära alla vad de bör kunna, jag vet själv hur det känns som elev att kastas mellan olika vikarier som är än sjuk och än det andra. Ambitiösa sliter allt för hårt på egen hand medan andra inte alls känner ansvar att måsta göra något av sina lektioner. Jag hoppas att de får en riktigt bra lärare som kan stanna hos dem länge och motivera dem till det mesta eftersom det kommer vara så viktigt för dem sedan. Det kanske är svårt med tanke på Ramseles utbud men jag kommer helt klart att vara avundsjuk på den personen. Hur mucket livslust får man inte av alla frågor, lycka till och vi kommer sakna dig? Det finns säkert de som tycker att det är skönt att slippa mig också, men de väger inte tyngst just nu. Just nu lever jag på orden "du är en rolig lärare och vi kommer sakna dig", tanken att jag fick möjligheten till detta och tanken på att jag faktiskt genomförde det trots en del tunga och livade dagar. Tack för dem. 

Så dagen på äldreboendet har fördrivits med att spela jullåtar på en nylonsträngad gitarr varvat med att norpa pepparkakor ur kakeburken. 

 

Det känns lite som att jag kommer missa julen i år, eller den kanske befinner sig i Australien i någon slags skepnad också. Hur som helst börjar jag få härliga julkänslor och jag börjar bli väldigt nostalgisk över allt som gäller julen, Jag tvingade min familj till att ha glöggafton med mig härom kvällen, jag har redan ätit ett julbord, jag har varit med på luciaövning på skolan och idag frågade jag mormor om vi kunde baka pepparkakor nån dag. Så trots att jag åker bort samma helg som julmarknaden och luciakröningen äger rum här i byn så tror jag att jag kommer hinna med det mesta som hör julen till, imorgon ska jag förresten äta julegröt på jobbet också, mums! Trodde att alla mina julförväntningar försvann med min morfar för flera år sedan samtidigt som min äldre ålder kikade fram. Vad jag trodde börjar visa sig vara fel och jag är ganska säker på att jag kommer liga exakt lika klarvaken natten innan denhär julen som natten innan alla andra julaftonsmornar. Härliga jul!

 

 

Igår sa jag hejdå till två av mina bästaste vänner, de lämnade mig för inget mindre än... JUKKASJÄRVI... Vi skilldes alltså för ett år framöver, ett år! Tror inte jag fattar det, tror inte att de fattar heller.. De har liksom varit en rätt viktig del av mitt liv bådatvå, nu kan man varken springa in till dem för att gråta eller glädjejubla. Kunde nån stanna bara lite längre?? 

 

Ibland förstår jag mig inte på livet.. Man får lära sig att det  är ensamt, oftast så måste man lämna de sina för andra saker, ibland blir andra saker kanske bra saker men ändå.. Tacka vet jag förr, då hittade man sig en karlakarl i byn eller på sin höjd i grannbyn edsele, sen så gifte man sig bland sina syskon och barndomsvänner här på byn och skaffade barn som lekte med sina syskon och vänners barn här på byn. Enkelt! Börjar inse att världen har krymt betydligt och att de flesta har andra visioner.. konstigt! Hoppas vi stöts på nån gång iaf mina vänner, det hade kanske vart trevligt!

 

 

...jag hade antagligen varit helt tekniskt efterbliven, mer tekniskt efterbliven (rättar mig själv i skrivande stund) Inte haft några sociala kontakter eftersom jag inte utan ditt stöd orkat bry mig om något som har med sociala medier att göra överhuvudtaget.. Och jag hade inte haft ett lika roligt liv fram tilll nu eftersom du har varit rätt medverkande i detta.. Det är som du säger; konstigt att plötsligt få halva jordklotet som avstånd mellan oss när vi aldrig förut har haft längre än  500 meter till varandras boenden!

 

Tror att alla i min omgivning hade bettat emot mig om jag talat om att jag skulle bör ja blogga.. Men även jag tyckte att Facebook, Twitter och Instagram var otilräckligt när det gäller att visa upp sitt liv för världen. 

Okej, just nu har jag en rätt tråkig vardag med mycket jobb och mycket fix så det är mest därför jag kände att jag hade tid med en blogg, såklart även för min mammas skull så att hon i alla fall får möjligheten att läsa vad jag skriver till allmänheten när jag flyttar till Australien. Vi får se hur det blir med mina uppdateringar då, jag är nog av det slaget att jag inte tar mig tid för att skriva när jag har roligare saker att sysselsätta mig med, det får vi se, kan hända att detta blir en av mina största hobbys, vem vet??

 

 

Vad är då du bloggen??

 

Jag vill inte blogga om något eftersom jag vill blogga om allt. I varje val man tvingas göra känns det som att man väljer bort alla andra val som finns. Det är nog anledningen till att jag valde att läsa natur på gymnasiet, inte för att jag kände mig sugen på att plugga, utan för att slippa välja, då i alla fall. Nu får jag ställas inför det valet senare, valet som kallas för "Vad ska du bli när du blir stor?".

 

Vi får helt enkelt se vad som kan tänkas stötas på här i bloggen tror jag precis som det är i livet, man stöter på lite vad som helst.. Jag hoppas på att det kommer hända roliga saker så att den som lix läser får lite energi av det!

 

 

Just nu finns jag inte i Sverige längre, jag jobbar i Sverige jag bor i Sverige och mina vänner bor i Sverige men mina tankar är lång långt borta i ett land kallat “Down under”, om mindre än en månad lyfter mitt flyg från Arlanda till Sydney, om mindre än en månad är jag äntligen på väg!

 

Jag vet att många har gjort samma resa innan mig, jag vet att jag inte är den första 19-åriga tjejen som lämnar Sverige för en tid i Australien, men jag vet att det är precis lika speciellt för mig när planet lyfter som det var när planet lyfte för den allra första tjejen.

 

För snart ett halvår sedan avklarade jag gråtandes vår student, en student som jag tog på Sandö, tillsammans med Sandö och mina allra bästa och sannaste vänner. För längesedan lämnade jag också livet i Ramsele. Smått smått har det livet återigen krupit tillbaka till mig, det har krupit tillbaka till mig genom ett vikariejobb som jag fick på Högstadieskolan här hemma. Att lära känna ungdomar som lever här ger mig förståelsen att det fortfarande finns liv här i byn, ett viktigt liv för många vilket det även varit för mig. Livet här har krupit tillbaka till mig eftersom jag jobbar inom äldrevården och där lärt känna både kollegor (en rätt stor del i Ramsele) och de äldre. Det har krupit tillbaka till mig genom att bo hemma och på nytt lära känna släktingar, farmor, mormor, mamma pappa och Bobbo. Visserligen har det krupit tillbaka rätt mycket fast nu på ett helt annat vis. Jag måste säga att det kommer bli sorgligt att åka på vissa vis, att lämna vänner, familj och mitt liv är svart på vitt sorgligt, men jag kommer skapa nya vänner, familj och liv för ett tag och det känns bra att detta kommer står kvar när jag vänder hemåt igen, inte på samma vis, men på något vis. Jag är redo, jag känner mig klar, jag är redo att lämna för att skapa nytt och jag vill göra det nu!