Snällt att jag får vara med dig Livet!

Alla frågar om jag börjar få resfeber än, jag svarar näe, det har jag aldrig haft jag är bara sjukt förväntansfull och spänd! Vad är ens resfeber för knäppt?? 

 

Sen tänker jag för mig själv.. Jag har inte kunnat somna när jag har gått och lagt mig 6 kvällar i rad nu trots att jag aldrig brukar ha problem med att somna om kvällarna. Jag har inte kunnat sovit bra alls faktiskt under 6 nätter. Undra varför det sömnproblemet plötsligt dök upp? 

 

Jag tror helt enkelt att jag har fått en liten släng av denna resfeber som alla pratar om.. Eller så är jag bara SJUKT förväntansfull och spänd, det får man nog tolka som man vill tror jag, 

Sista jobbdagen på skolan var idag det! Vi har därför satt i oss två lådor kulglass sponsrat från Grill1:an, och självklart som i vanlig ordning uträttade vi även en hel del viktigt skolarbete. Det är helt klart skönt att vara ledigt tills jag åker nu men det var också vemodigt att lämna alla fina ungdomar. De är helt fantastiskt att jag fått möjlighet att lära känna dem och jag kommer sakna dem som jag kommer att sakna mammas hamburgare nu när jag ska vara borta i nästan ett år. Aldrig trodde jag väl att jag skulle trivas så med ett lärarjobb (inte heller att jag skulle jobba med ett) men det är ungdomarna som gör det, det känns som att man har lärt känna hela Ramsele bara av att vistas bland eleverna, lärarna och fritidsbarnen. 

 

                                                         

 

Det känns som att det var nyss som jag stod utanför skolan och trimmade när en lärare plötsligt kom fram till mig med en barnvagn i ena handen och frågade om jag kunde börja jobba på skolan redan nästa dag. En rätt komisk situation, men det var ju skön att jag iaf fick tänka på det till nästa dag.. Förfrågan gjorde mig lite chockad men jag tyckte samtidigt att det lät kul, utmanande och nyttigt eftersom jag hade i mina tankar att jag snart skulle börja jobba som au pair. Chocken lade sig inte när jag fick veta att det var på högstadiet jag skulle vikariera och än mindre lade den sig när jag hörde att mina ämnen skulle bli matte kemi och fysik.. visst älskade jag dem på högstadiet, men the times they are a-changin´... Vet inte om jag skulle kalla mig själv för den vassaste kniven i lådan på en naturvetenskaplig utbildning. Å andra sidan så var det ju faktiskt någon som hade ansett mig vara lämplig för det så varför ifrågasätta så himla mycket istället för att bara anta utmaningen?? 

 

 

Grejen är nu den att det var tre månader sedan jag för första gången klev in i klassrummet och sa hej. Efter tre månader känns det uppriktigt sagt riktigt konstigt att sluta efter att jag kommit dem alla så nära. Jag skulle vilja fortsätta jobba för att få det bättre på skolan och lära alla vad de bör kunna, jag vet själv hur det känns som elev att kastas mellan olika vikarier som är än sjuk och än det andra. Ambitiösa sliter allt för hårt på egen hand medan andra inte alls känner ansvar att måsta göra något av sina lektioner. Jag hoppas att de får en riktigt bra lärare som kan stanna hos dem länge och motivera dem till det mesta eftersom det kommer vara så viktigt för dem sedan. Det kanske är svårt med tanke på Ramseles utbud men jag kommer helt klart att vara avundsjuk på den personen. Hur mucket livslust får man inte av alla frågor, lycka till och vi kommer sakna dig? Det finns säkert de som tycker att det är skönt att slippa mig också, men de väger inte tyngst just nu. Just nu lever jag på orden "du är en rolig lärare och vi kommer sakna dig", tanken att jag fick möjligheten till detta och tanken på att jag faktiskt genomförde det trots en del tunga och livade dagar. Tack för dem. 

Så dagen på äldreboendet har fördrivits med att spela jullåtar på en nylonsträngad gitarr varvat med att norpa pepparkakor ur kakeburken. 

 

Det känns lite som att jag kommer missa julen i år, eller den kanske befinner sig i Australien i någon slags skepnad också. Hur som helst börjar jag få härliga julkänslor och jag börjar bli väldigt nostalgisk över allt som gäller julen, Jag tvingade min familj till att ha glöggafton med mig härom kvällen, jag har redan ätit ett julbord, jag har varit med på luciaövning på skolan och idag frågade jag mormor om vi kunde baka pepparkakor nån dag. Så trots att jag åker bort samma helg som julmarknaden och luciakröningen äger rum här i byn så tror jag att jag kommer hinna med det mesta som hör julen till, imorgon ska jag förresten äta julegröt på jobbet också, mums! Trodde att alla mina julförväntningar försvann med min morfar för flera år sedan samtidigt som min äldre ålder kikade fram. Vad jag trodde börjar visa sig vara fel och jag är ganska säker på att jag kommer liga exakt lika klarvaken natten innan denhär julen som natten innan alla andra julaftonsmornar. Härliga jul!

 

 

Igår sa jag hejdå till två av mina bästaste vänner, de lämnade mig för inget mindre än... JUKKASJÄRVI... Vi skilldes alltså för ett år framöver, ett år! Tror inte jag fattar det, tror inte att de fattar heller.. De har liksom varit en rätt viktig del av mitt liv bådatvå, nu kan man varken springa in till dem för att gråta eller glädjejubla. Kunde nån stanna bara lite längre?? 

 

Ibland förstår jag mig inte på livet.. Man får lära sig att det  är ensamt, oftast så måste man lämna de sina för andra saker, ibland blir andra saker kanske bra saker men ändå.. Tacka vet jag förr, då hittade man sig en karlakarl i byn eller på sin höjd i grannbyn edsele, sen så gifte man sig bland sina syskon och barndomsvänner här på byn och skaffade barn som lekte med sina syskon och vänners barn här på byn. Enkelt! Börjar inse att världen har krymt betydligt och att de flesta har andra visioner.. konstigt! Hoppas vi stöts på nån gång iaf mina vänner, det hade kanske vart trevligt!

 

 

...jag hade antagligen varit helt tekniskt efterbliven, mer tekniskt efterbliven (rättar mig själv i skrivande stund) Inte haft några sociala kontakter eftersom jag inte utan ditt stöd orkat bry mig om något som har med sociala medier att göra överhuvudtaget.. Och jag hade inte haft ett lika roligt liv fram tilll nu eftersom du har varit rätt medverkande i detta.. Det är som du säger; konstigt att plötsligt få halva jordklotet som avstånd mellan oss när vi aldrig förut har haft längre än  500 meter till varandras boenden!

 

Tror att alla i min omgivning hade bettat emot mig om jag talat om att jag skulle bör ja blogga.. Men även jag tyckte att Facebook, Twitter och Instagram var otilräckligt när det gäller att visa upp sitt liv för världen. 

Okej, just nu har jag en rätt tråkig vardag med mycket jobb och mycket fix så det är mest därför jag kände att jag hade tid med en blogg, såklart även för min mammas skull så att hon i alla fall får möjligheten att läsa vad jag skriver till allmänheten när jag flyttar till Australien. Vi får se hur det blir med mina uppdateringar då, jag är nog av det slaget att jag inte tar mig tid för att skriva när jag har roligare saker att sysselsätta mig med, det får vi se, kan hända att detta blir en av mina största hobbys, vem vet??

 

 

Vad är då du bloggen??

 

Jag vill inte blogga om något eftersom jag vill blogga om allt. I varje val man tvingas göra känns det som att man väljer bort alla andra val som finns. Det är nog anledningen till att jag valde att läsa natur på gymnasiet, inte för att jag kände mig sugen på att plugga, utan för att slippa välja, då i alla fall. Nu får jag ställas inför det valet senare, valet som kallas för "Vad ska du bli när du blir stor?".

 

Vi får helt enkelt se vad som kan tänkas stötas på här i bloggen tror jag precis som det är i livet, man stöter på lite vad som helst.. Jag hoppas på att det kommer hända roliga saker så att den som lix läser får lite energi av det!

 

 

Just nu finns jag inte i Sverige längre, jag jobbar i Sverige jag bor i Sverige och mina vänner bor i Sverige men mina tankar är lång långt borta i ett land kallat “Down under”, om mindre än en månad lyfter mitt flyg från Arlanda till Sydney, om mindre än en månad är jag äntligen på väg!

 

Jag vet att många har gjort samma resa innan mig, jag vet att jag inte är den första 19-åriga tjejen som lämnar Sverige för en tid i Australien, men jag vet att det är precis lika speciellt för mig när planet lyfter som det var när planet lyfte för den allra första tjejen.

 

För snart ett halvår sedan avklarade jag gråtandes vår student, en student som jag tog på Sandö, tillsammans med Sandö och mina allra bästa och sannaste vänner. För längesedan lämnade jag också livet i Ramsele. Smått smått har det livet återigen krupit tillbaka till mig, det har krupit tillbaka till mig genom ett vikariejobb som jag fick på Högstadieskolan här hemma. Att lära känna ungdomar som lever här ger mig förståelsen att det fortfarande finns liv här i byn, ett viktigt liv för många vilket det även varit för mig. Livet här har krupit tillbaka till mig eftersom jag jobbar inom äldrevården och där lärt känna både kollegor (en rätt stor del i Ramsele) och de äldre. Det har krupit tillbaka till mig genom att bo hemma och på nytt lära känna släktingar, farmor, mormor, mamma pappa och Bobbo. Visserligen har det krupit tillbaka rätt mycket fast nu på ett helt annat vis. Jag måste säga att det kommer bli sorgligt att åka på vissa vis, att lämna vänner, familj och mitt liv är svart på vitt sorgligt, men jag kommer skapa nya vänner, familj och liv för ett tag och det känns bra att detta kommer står kvar när jag vänder hemåt igen, inte på samma vis, men på något vis. Jag är redo, jag känner mig klar, jag är redo att lämna för att skapa nytt och jag vill göra det nu!